"When we break our arm everyone runs forward to sign the cast but when we say we have depression everyone runs the other way"
Dagen när en av de vänner jag ser som en av mina gladaste och vackraste, en av de som skrattar som allra högst, stirrade ner i marken, darrade på rösten och tacksamt frågade om jag ville prata när jag undrade hur allt egentligen stod till. När tårarna sedan strömmade efter att ha hållits tillbaka alltför länge, när händer rörde sig oroligt och stressat över kroppen som egentligen skulle döljas, när ord om att aldrig duga och att vara galen forsade fram, då insåg jag att också de vars liv man kan tycka ser nästintill perfekta ut, de människor som vi allra minst anar, de kan också lida.
Jag tror att psykisk ohälsa är en del av allas vardag. Vare sig det visar sig i en själv eller i andra i ens omgivning, vare sig man är medveten om det eller inte, så finns det här mitt ibland oss. Men vi undviker att prata om det, ljuger samtidigt som vi vacklar med blicken och tvingar upp mungiporna i ett leende. Allt för att vi inte vill bli stämplade som "onormala", som "svaga".
Varje gång någon i klassen bröt något ben i kroppen och tvingades hoppa på kryckor så blev alla överdrivet exalterade och det obligatoriska kryckracet var ett faktum. Men man hjälpte också till genom att hålla upp dörrar och stanna då och då för att klasskompisen skulle hinna ikapp när alla andra gick till matsalen eller genom korridoren i sin vanliga takt. De allra flesta fysiska sjukdomar eller skador syns förr eller senare. När någon drabbas av cancer kommer personens hela familj och vänskapskrets med hjälp och stöd och även med nödvändig kämparanda. Men när det inte längre är kroppen som fysiskt bryts ner utan snarare ens egna tankar, vilka kommer då rusandes till ens sida? När inget utanpå tyder på att personen faktiskt är sjuk, när allt lika gärna skulle kunna vara påhittat för att få uppmärksamhet eller vara en inbillning byggd på en dålig dag. Om man då vet att folk antingen kommer att fnysa irriterat åt en eller se på en som att man vore, ja, galen helt enkelt, en sådan man tar omvägar runt och viskar bakom ryggen på. Då är det nog lätt att välja att behålla allt inombords. Att hålla uppe den felfria fasaden och bära på alla problem själv istället för att tynga ner sin omgivning.
Man ska inte behöva skämmas för att man lider av mental ohälsa. Det är en allvarliga och utbredda sjukdomar som ska hanteras därefter. Dessutom måste tabut kring dessa typer av sjukdomar försvinna för att alla som lider i det tysta ska kunna få hjälp, ska kunna våga be om hjälp. Ingen människa är perfekt. Alla har vi något som gör våra liv lite dystrare. Alla smärtar vi. Men enligt samhället är det fel. Enligt samhället är styrka lika med att klara sig bäst på egen hand. Men är det egentligen inte starkare att gå emot samhället? Att överbevisa alla stämplar och normer? Att låta andra ta del av ens mörkare sidor bara för att upptäcka att alla kämpar med liknande sår? Kanske handlar det hela bara om att vi faktiskt ska kunna se varandra i ögonen och på frågan: "Hur är det?" kunna svara: "Idag är faktiskt ingenting alls bra" medan personen du pratar med nickandes instämmer: "Inte med mig heller."