Let's freeze this moment

Oväntat, rannsakande, skrattfyllt, 

För det första har jag börjat på universitetet vilket var ett stort steg för mig då det krävde att jag skulle börja utforska en helt ny stad, lära känna människor från hela Sverige och påbörja en utbildning på en högre nivå än tidigare. Jag är stolt över mig själv att jag ändå har klarat mig så pass bra hittills. Jag har nämligen bland annat otroligt nog lyckats få VG på mina två första tentor vilket har ökat mitt självförtroende, det känns numera lite mer som att jag faktiskt kan klara av detta.

 

Jag har också lämnat tonårslivet bakom mig och fyllt 20. Det var lika jobbigt som det var skönt. Det var trots allt ett nytt steg i livet, ett steg som jag kände behövdes. I samband med min födelsedag (bara cirka en månad senare haha) blev jag överraskad av världens bästa vänner med en skål full av allt som representerar mig = Ahlgrens bilar, kakor, choklad och ketchup. 

 

I övrigt har också utmanat mig extremt mycket socialt genom att jag har gått på fester och fikat med personer jag aldrig har träffat eller endast ett fåtal gånger. Kanske är jag därför allra stoltast över att jag har vågat öppna upp mig och mitt hjärta för främmande människor på ett sätt som jag aldrig trodde skulle vara möjligt. 

 

Slutligen fick jag också lära mig att "äggstammning", alltså den ägg- och ostblandning man har ovanpå en paj tydligen heter "äggSTANNING". Jag har alltså sagt fel i fyra år. Det är tur att varje år för med sig nya lärdomar.

 

Jag lovade mig själv två saker inför 2016. För det första påminde jag mig själv, liksom tidigare år, om att försöka leva så mycket som möjligt i nuet för att slippa ha ångest över sådant som redan har hänt eller sådant som man egentligen ännu inte vet någonting om. Det har faktiskt gått relativt bra i år. Visst har det varit stunder som jag har mått väldigt dåligt över både framtiden och dåtiden av olika anledningar men många gånger har jag lyckats intala mig själv att så länge jag inte kan påverka det på något sätt spelar det ingen roll för tillfället. Att kunna besegra sin hjärna på det viset är en stor seger.

 

För det andra hörde jag ett citat vars budskap var något i stil med att om man står mellan två beslut bör man välja det man kommer att minnas som gammal. Jag ville alltså börja ta fler chanser, säga ja oftare även om det betydde att jag var tvungen att kämpa mig ut ur min bekvämlighetszon. Det här löftet har jag verkligen anammat i år. Kanske så pass väl att jag nästa år måste börja lära mig att säga "nej" också när det blir för mycket haha. Nej men jag är otroligt glad att jag har utvecklats så pass mycket att jag trots darrande ben och en mage som värker av ångest och blyghet har dragit med mig själv på saker och ting, både jobbiga och roliga för jag har lärt mig så mycket utav det. Och dessutom har jag träffat några fantastiska människor tack vare att jag en vanlig dag sa ja istället för nej. Tänk vad det har påverkat hela det här året.

 

I somras reste jag tillsammans med ett härligt gäng till London där det snålades på mat och istället slängde jag praktiskt taget iväg pengar på kläder och Harry Potter-prylar (Maja däremot valde att prioritera gosedjur). Resan innebar även extrema smärtor i fötterna varje kväll, ett samtal med en man som ville para ihop Emelie med sin yngre bror, skratt på hotellrummet, trängsel bland folkmassan på tunnelbanestationerna där jag övergavs av gruppen en gång, besökandet av en bro och National History Museum med gratis wi-fi och två väskor som försvann i Hamburg. Det var en händelserik och väldigt rolig resa som jag mer än gärna skulle göra om vare sig vi åker till London eller till ett helt annat ställe (förhoppningsvis får dock alla sina väskor med sig hem nästa gång)!

 

Jag var dessutom på Åland (det hör faktiskt till Finland = ett annat land) tillsammans med min härliga friidrottsgrupp. Jag var visserligen sjuk hela resan och kunde därför inte träna men jag ställde upp som tränare istället och fick uppleva soliga dagar och en massa skratt tillsammans med barnen och mina fina vänner (och även en del flummiga kvällskonversationer med våra 40-åriga tränarkollegor haha).

 

En boplats i Uppsala (som jag faktiskt ska få!), mer sömn och en lugnande känsla av att faktiskt veta vad jag vill med min framtid.

 

15:e maj och framför allt 26:e september var avgörande datum för detta år. 

 

De nya människor jag har fått träffa och mina konserter.

 

Jag måste precis som förra året säga mina konsertbiljetter. Återigen har jag haft turen att få se 5 Seconds o Summer, One Direction och All Time Low. Det är fantastiska upplevelser som man aldrig glömmer och som alltid kommer att ge en så mycket glädje, speciellt när man får uppleva dem tillsammans med några av ens bästa vänner. 

 

Jag blev överrraskande nog extremt glad av att vara med på Color Run som anordnades i Gävle augusti. Jag var först tveksam till om jag ens skulle ställa upp men till slut köpte jag en biljett. Vi visade oss bli ett helt gäng som först sprang utspridda men sedan samlades och hoppade, dansade och sjöng medan färgpulver flög omkring oss.

 

Jag blev också väldigt glad av att äntligen få träffa Ida igen efter att hon hade tillbringat ett helt år i Sydkorea. När jag såg henne stå vänd bort från mig på stan där vi hade stämt möte sprang jag mot henne och skrek samtidigt som jag nästan hoppade upp på hennes rygg haha! Hon fick nog en smärre chock.

 

I mars följde dessutom jag, Emelie och Bella med till Örebro som tränare för vår barngrupp vilket var väldigt roligt och lärorikt. Vi tog naturligtvis lite mer ansvar än vad vi vanligtvis gör vid tävlingar och stöttade våra nervösa men otroligt modiga skadeiter! Men vi hann även med en del flummiga konversationer och ett besök på Örebros stora badhus fullspäckat med turer i de olika rutschkanorna. Vi sällskapade även med Victor då vi bodde i samma stuga som honom (vilket är något han nog ångrar att han gick med på idag haha), lagade vår traditionella mat i form av stuvade makaroner och köttbullar och skrattade åt Bellas leopardpyjamas som dagen därpå var känd i hela Skade.

 

"Can You Feel the Love Tonight" på grund av en speciell (notera: väldigt speciell) människa som älskar Lejonkungen. 

 

"Do the Limbo Dance" som spelades på en fest i början av sommaren och folk blev upprörda på mig för att jag aldrig hade hört den förut.

 

"Lucky One" av Simple Plan som spelades i mina hörlurar när jag vandrade längs vägen en sommarmorgon för att ta andra bussen hemåt. Jag var dödstrött men samtidigt lugn och lycklig. Samma låt spelades senare i ett kök där jag var ännu lyckligare.

 

Överlag har jag varit gladare. Mycket gladare. Riktigt lycklig många stunder. Vissa dagar har jag dock varit extremt nere. Beslut har behövts fattas och jag har tvivlat på mig själv mer än någonsin. Men så är det kanske alltid. Det är en del av livet. 

 

Att jag hade hört av mig mer till människor som jag faktiskt tycker om och bryr mig jättemycket om. Det är bara det att tiden och framför allt orken som har behövts inte alltid har funnits där.

 

Kanske inte velat så mycket fram och tillbaka, kanske gjort det mer klart för människor vad jag egentligen tyckte och tänkte. Men det är samtidigt en utveckling i sig att kunna granska sig själv och så småningom komma fram till att man vet att man tar rätt beslut.

 

Som vanligt är det serier som har upptagit det mesta av mitt tv-tittande men om jag ska nämna ett program är det troligen Melodifestivalen. Jag såg ett par deltävlingar med mina naturare och vi hoppade även och skrek som galningar när Måns röstades fram som vinnare av Eurovision. Vi får inte heller glömma att jag, Emelie och Younes gick på den svenska finalen i Friends Arena där vi dansade runt i vår rosa fjäderboa och skrek efter Magnus Carlsson (eller i alla fall jag och Younes haha!).

 

Jag kan ju omöjligen svika min älskade Rick Riordan så jag måste helt enkelt svara hans nya bok Magnus Chase and the sword of summer. Dock är även Nyckeln som är den tredje delen i en triologi av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren en extremt läsvärd bok. Jag läste ut den när jag satt på tåget och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta offentligt. En svensk serie som överraskade mig genom att vara riktigt, riktigt bra!

 

Jag har som vanlig mest lyssnat på mina vanliga band. Om det är några jag har upptäckt i år är det The Maine och även The Vamps som jag har fått upp intresset för på senare tid.

 

Jag och Maja hamnade längst fram i mitten på All Time Low när de kom till Norrköping och Bråvalla i somras. Det var dock kanske inte på grund av vårt enorma önsketänkande utan snarare tack vare min otroligt vackra spurt från ingången till scenen som gjorde att jag nådde staketet först utav alla. Det skulle min tränare Stig ha sett minsann! Jag kommer alltid vara stolt över den spurten. Vi satt på hotellrummet dagen innan och funderade på hur galna All Time Low-fans kunde vara och kom fram till "väldigt galna". Väl där redo att börja köa insåg vi att vi var de galnaste då vi var de som var där först.

 

Jag har varit lyckosam nog att ha fått träffa en hel del fantastiskt fina människor i år! Jag halkade på något sätt in i ett helt kompisgäng i somras och har utifrån det stött på några av de snällaste och roligaste personerna jag vet. En sådan fin bunt av människor så jag vet inte vad.

 

Jag har festat ovanligt mycket i år. Min sommar fylldes nästan av fler utgångar än jag har upplevt under mina två första år efter att jag fyllde 18 haha. Jag vet inte vilken som har varit roligast utan alla innehåller sina speciella ögonblick som jag fortfarande ler när jag tänker på. Jag har ramlat ihop på golvet av skratt åt en leksakstiger, hamnat i ett badkar, klättrat på hustak och i träd, dansat runt omgiven av mina vänner, hängt ett par gånger i en lägenhet Uppsala med varierade avslut (första gången på en tunn madrass med fem andra personer runt omkring mig som vägrade gå och lägga sig vilket ledde till att vi andra gången flydde till ett hotellrum), skriksjungit på en klubb i Stockholm, grundat en vänskap i vår gemensamma barndomsidol Per Gessle, har haft mycket kökshäng, dansat i djävulshorn, försökt visa "häcklöpning på Gunder Hägg-stadion" som charader, varit på poolparty och mycket mer.

Oj. Jag har haft ett extremt bra halvår. Kanske juli för då var det sommar och jag hade inga "måsten" över huvud taget. Jag var dessutom i London, badade på ett poolparty, bakade kubb, vi grillade och vandrade på vingliga ben till Boulongerns nya utomhusbad under sommarens varmaste (och enda varma) vecka, åt tacopaj och jordgubbstårta med Bella och Emelie, åkte karuseller på Stadsfesten, sov över hos Matilda och hade ett välbehöveligt samtal långt in på kvällen, hängde på stranden ett par gånger och var på poolparty. Det var visserligen då min sjukdomsperiod på cirka 2,5 månad började men just i juli hade jag för mycket på gång för att bekymras allt för mycket utav det.

 

Även månaden innan, juni, var riktigt fint då det var en början som redan då kändes bra och skulle visa sig leda till någonting ännu bättre. Jag blev extremt spontant medbjuden på en grillfest tillsammans med människor jag endast hade träffat två gånger och det slutade med att vi satt nere i källaren och testade drycker ur okända flaskor och klättrade på tak och i träd, jag träffade humanistvänner och återupplevde vår student när det blev mina 96:ors tur, jag bondade med Filip över kladdkaka och Game of Thrones, blev avtackad från mitt jobb med blommor och presenter, firade midsommar tillsammans med min familj och Emelie som var ensam haha, fick dela en första kyss och åkte till sommarstugan med naturare. Vi åkte också till Göteborg och övernattade hos världens flummigaste 97:a, gick på Liseberg och såg One Direction för fjärde gången och dagen efter att vi hade kommit hem bilade jag vidare mot Norrköping tillsammans med syster där vi hoppade omkring längst framme vid scenen på All Time Low.

 

Men egentligen har alla de senaste sex månaderna varit fantastiska och att välja ut en enda är nästintill omöjligt.

 

 

Klänningar och strumpbyxor men också kjol kombinerat med stickade tröjor har blivit en hit för mig (och Emelie haha) i år. Som vanligt fortsätter jag också med mina älskade Dr.Denim jeans och mina linnen vilket är den stil som representerade mig under hela gymnasiet. Jag har dock försökt börja använda mer långärmade tröjor eftersom jag fryser så ofta och tro det eller ej men jag börjar faktiskt sakta men säkert känna mig mer bekväm i det!

 

Alla människor runt omkring mig. Åh vad jag älskar dem allihopa. 

 

Jag har saknat att gå i samma klass som mina humanister och därmed träffa dem dagligen. Jag saknar en vän som numera är bosatt i Österrike och självklart värker mitt hjärta lite varje dag när jag inser att Emelie kommer att befinna sig i en annan världsdel än jag i cirka nio månader till. 

 

Om jag ska tänka egoistiskt så måste jag säga att alla mina vänner som befinner sig utomlands på kortare eller längre tid skulle ha stannat hemma hos mig istället haha (fast egentligen är jag ju jätteglad för er skull!). Det är nog egentligen det enda jag kan säga för annars kommer jag inte på något för tillfället. Ärligt talat har jag nästintill svävat fram på små moln det här senaste halvåret. Och jag skulle egentligen inte vilja ändra mitt första halvår heller för det bestod av en hel del nödvändig självrannsakan som slutligen kulminerade i att välja mig själv framför någon annan. Det var extremt viktigt för det som skulle visa sig hända senare.

 

Men självklart hade det varit ganska episkt om den där nonstop-tårtan som jag, Hanna och Emelie försökte oss på att göra (med väldigt höga förhoppningar om våra baknings-skills) faktiskt hade blivit lika lyckad som den såg ut på bilden vi inspirerades av. Det vore ju något alldeles extra.

 

Framför allt ser jag fram emot att få uppleva nya saker och skapa fler minnen tillsammans med människor som jag tycker om och alltid vill ha nära. Jag är, trots en hel del självtvivel, lite nyfiken på att se hur det kommer att gå för mig att bo ensam och ta mer ansvar. Jag tror även att 5 Seconds of Summers konsert i maj kommer bli riktigt rolig!

 

Jag kan egentligen bara hoppas på att 2016 fortsätter i samma stil som det senaste halvåret har gjort och att jag samtidigt får fortsätta utvecklas och bli starkare som person!