Många tankar men inga svar
Igår kväll när jag som vanligt genomsökte youtube hittade jag en intervju där bland annat frågan: "What would your fifteen year old self think of you now?"
Mannen som blev intervjuad gav då svaret: "In some ways you become who you really are and if you work hard enough, who you wish to be. But those things aren’t always in line. And some of the things you may have wished for yourself don’t happen and that’s a wonderful thing because something entirely unexpected does. And that’s what’s magical about it all.”
Eftersom jag håller på och skriver en uppsats om identitet och eftersom min hjärna alltid snurrar extra mycket på kvällen började jag tänka.
Man kanske kan tro att tre år inte kan förändra en speciellt mycket men det kan de. Skillnaderna kanske inte är enorma men om mitt 15-åriga jag träffade mitt 18-åriga jag skulle jag nog ha blivit glad och stolt. För jag tror att jag är lyckligare nu än jag någonsin varit.
Men om jag jämför med till exempel mitt 12-åriga jag är skillnaderna faktiskt väldigt stora. Det värsta är att den jag var då antagligen inte alls hade tyckt om mitt nuvarande jag...
Det är självklart svårt, kanske rent utav omöjligt, att bestämma en exakt tidpunkt eller händelse i ens liv då man genomgick en förändring eftersom man inte riktigt inser att man faktiskt har förändrats förrän man stannar upp och tänker efter. Men om jag skulle försöka skulle jag nog säga att jag har varit med om 3, kanske 4, stora förändringar som jag kan minnas som faktiskt ändrade mig som person och hur jag tänkte.
Jag som 12-åring hade antagligen skrattat om någon sade åt mig att jag om 6 år skulle bli den som jag är idag. Det känns nästan lite hemskt. Men kanske var jag väldigt trångsynt på den tiden, med väldigt bestämda uppfattningar om vad jag inte tyckte om.
Jag funderar bara över hur man kan förändras så pass mycket så att man kan bli en person man själv vet att man inte skulle ha tyckt om utifall man fortfarande hade tänkt som förut...? Men man blir nog sällan den man räknar med att bli för man har ingen aning om vilka personer man kommer möta och vilka händelser man kommer råka ut för i livet. Visst känns det läskigt, men som mannen här ovanför sade: Det är ju också lite magiskt. I alla fall när man kan säga att det har blivit bättre.
