Eyes can't shine unless there's something burning bright behind
Skolan rullar på i en takt som jag är osäker på om jag hänger med i. Jag vet inte hur mycket de andra förstår men just nu snurrar oändligt många okända termer i mitt huvud och ibland skapar det ett sådant hårt dunkande att jag måste blunda för att inte snubbla till mitt i ett steg. Grammatik är inte min grej. Inte heller att producera texter jag kan vara nöjd över.
Just nu längtar jag efter november och litteraturkurserna som börjar då. Få lektioner och många böcker. Att läsa klarar jag. Det har jag koll på. Det tycker jag om.
Helgen längtar jag också efter. Planer utbyts redan fram och tillbaka via sms. Tänk att ett plingande från mobilen kan göra en så glad.
Och nästan allra mest längtar jag till att få träna igen. Jag behöver endorfinkickar. Jag behöver känna att mina lungor andas utan problem, att mina ben orkar mer än jag trodde, att min hjärna otroligt nog är tillräckligt stark för att ständigt upprepa "fortsätt".
Att studera gör det svårt att leva i nuet. Man ser mest bara framåt, försöker se ett slut på tunneln. Eller bakåt på uppsatser och prov som man oroar sig över att ha misslyckats med. Det är få gånger man har tid för det som egentligen är viktigt i livet. Att stanna upp, pausa, känna och andas. Och att se någon extra djupt i ögonen extra länge.
Ett soligt Åland saknas mig just nu