Let's freeze this moment

Förvånande, känslokarusell, utvecklande.

Det här året har jag levt ut en hel del galenskaper och rivit murar jag omsorgsfullt byggt upp inom mig men samtidigt varit mer ansvarsfull än någonsin.

 

Jag har aldrig tidigare campat tillsammans med mina vänner på Gotland eller i över huvud taget bott i ett tält. Jag har aldrig tidigare sett 5 Seconds of Summer i verkligheten. Jag har aldrig tidigare hoppat omkring med mina klasskompisar på ett lastbilsflak. Jag har aldrig tidigare kramat om alla medlemmar i All Time Low. Jag har aldrig tidigare hållit tal framför helklass. Jag har aldrig tidigare skickat in CV:n, gått på arbetsintervjuer eller faktiskt blivit anställd på ett riktigt jobb. Allt det är bara några exempel på vad jag faktiskt har gjort i år.

 

Mitt nyårslöfte, eller kanske snarare nyårspåminnelse, var att fortsätta försöka leva i nuet. Sluta älta det förflutna och sluta oroa sig över framtiden. Det är något jag alltid har haft svårt för och i år var inget undantag, snarare gick det nästan värre än på länge. Jag visste att det skulle bli svårt med alla val jag skulle bli tvungen att göra men vissa saker hade jag ändå aldrig kunnat förbereda mig på.

 

Jag har varit i Italien med mina klasskamrater och några härliga tjejer från humaniora. Det var definitivt en av de lyckligaste veckorna detta år, faktiskt i hela mitt liv. Så många skrattanfall, så otroliga utsikter och så fantastiska personer. Jag har även besökt England och Spanien med min familj. I London förekom det mest sightseeing och shopping medan tiden i Spanien fördrevs på en stolstol med en bok i handen eller vid matbuffén.

 

Kanske mer trygghet. En mer återkommande känsla av att faktiskt vara nöjd med tillvaron. En starkare tro på mig själv. Vetskap och mål om vad jag vill uppnå i framtiden.

 

Jag är inte så bra på datum. Jag minns händelserna och hur jag mådde men exakt när det hände har jag inte lika stor koll på. Men det finns en del datum jag troligen kommer att komma ihåg, både sådana jag vill minnas men också de jag helst skulle vilja ersätta med andra, bättre händelser. Men några av de jag kommer tänka tillbaka på med glädje är 18:e februari, 31:a mars, 13:e och 14:e juni, det var nämligen mina konsertdagar. Kanske kommer ändå 12:e juni brinna som klarast i mitt minne för resten av mitt liv. Min studentdag. En dag fylld med så många känslor att det inte går att beskriva i ord. Så många tårar och skratt på en och samma dag vet jag inte om jag någonsin tidigare har upplevt eller kommer att få uppleva igen.

 

Framför allt att jag har kommit närmare och lärt känna så många bra personer. Klasskamrater jag inte pratade med speciellt mycket med under ettan och tvån blev under det här året de som stöttade mig och betydde mer än vad jag någonsin hade kunnat ana att de skulle göra. Majas klasskompis Frida som följde med på konserter har numera även blivit min vän, en fantastiskt bra sådan dessutom. Allt fler naturare tycks dessutom bara leta sig in i mitt hjärta på ett eller annat sätt och jag har fortsatt växa upp med mina älskade friidrottsvänner vid min sida. Jag må sakna bilder på dem tagna med systemkameran men inte betyder de mindre för det. Är så glad att vi fortfarande hänger ihop efter alla år.

 

Något som också har hänt mig under 2014 som jag egentligen inte har tänkt på förrän nu när jag blickar tillbaka på året är hur mycket jag faktiskt har utvecklats som person. Jag har nämligen blivit en aning modigare genom att blyga jag har tvingat iväg mig själv rakt in i i situationer som jag egentligen inte alls är bekväm med. Till exempel på flera intervjuer och nya arbetsplatser med främmande mäniskor och rutiner, sådant som jag aldrig skulle ha klarat av för tre år sedan. Då hade jag sprungit och gömt mig i ett hörn. Så för mig är det här en väldigt stor och även väldigt viktig förändring. En förändring som jag värdesätter enormt eftersom jag faktiskt känner mig ganska stolt över vad jag har åstadkommit. Det, kan jag lova, är nämligen extremt sällan jag tillåter mig själv att tycka det.

 

Konsertbiljetter. Lätt. Det ångrar man aldrig. 

 

Mina konserter och alla fina människor jag har haft runt omkring mig. Att hoppa på stenplattor och klättra runt bland ruinerna i Ostia och vara fullkomligt genomlycklig, det saknar jag.

 

Oj det finns så många.

 

"She looks so perfect" av 5 Seconds of Summer då deras lyric video släpptes en kväll i februari då jag var genomlycklig på grund av många anledningar och satt och sjöng med till den med ett stort leende på läpparna.

 

"Macarena" som jag, Emelie och Jenny dansade till i Friends Arena medan vi väntade på att One Direction skulle kliva ut på scenen. Samma låt och fler misslyckade dansuppvisningar från min sida har även dykt upp på ett antal fester efteråt tack vare oss.

 

"Forever Young" som spelades alldeles i slutet av studentkryssningen medan alla stod stilla på dansgolvet och skrek i kör. 

 

"Do you want me (dead?)" av All Time Low eftersom det var deras öppningslåt när de hade konsert i Fryshuset i februari.

 

Antagligen också alla låtar av A Rocket To The Moon som jag lyssnade mycket på i början av året, "Success" och "Cheerleader" som vi har dansat till så många gånger på krogen, Simple Plan's "You Suck At Love" som har spelats på hög volym många gånger i mina hörlurar i ett försök att stänga ute världen och självklart "Slå mig hårt i ansiktet" på grund av Bellas episka spotify lista.

 

Grejen med detta snurriga år är att det antingen har känts som att jag har svävat fram på moln eller så har jag burit hela världen på mina axlar (ja jag är dramatisk, förvarnar för nattankar). Så jag vet inte. Jag har nog aldrig känt mig så komplett som under de stunder detta år då jag var riktigt, otroligt, obeskrivligt lycklig. Och det finns många sådana ögonblick ändå. Det kan jag inte klaga på. Men där emellan har jag upplevt sorger jag inte vet om jag tidigare har behövt stå ut med. När livet inte har varit på min sida förut var det som att jag kravlade i kvicksand, det onda var alltid där, sjönk gjorde jag långsamt, var fullständigt medveten om det. I år har jag snarare kraschlandat gång på gång. Jag har flugit, siktat längre än ögonen ser och helt utan förvarning tappat all luft under vingarna för att störta rakt ner i backen. Jag vet inte vad som är värst om jag ska vara ärlig. Allt jag vet är att 2013 defintivt var ett mycket lugnare år känslomässigt sätt.

 

Kanske sagt till personer vad jag verkligen tyckte och tänkte om dem, både positivt och negativt. Kanske kämpat mer för mig själv, stått upp för min egen lycka.

 

Ältat. Ältat i minnen. Ältat i sorger. I gamla glädjeämnen.

Jag har knappt tittat på tv i år faktiskt. Däremot spenderade jag väldigt mycket tid tillsammans med mina dvd-boxar. Jag tittade speciellt mycket på mitt älskade Merlin. Sträcktittade mig igenom alla fem säsonger och det slutade med att jag som just då verkligen behövde en oskyldig och äventyrs- och magiserie fällde mer tårar än jag någonsin tidigare gjort till en tv-serie.

 

Jag har inte hunnit läsa speciellt mycket heller. Vad jag egentligen har gjort i år är en obesvarad fråga... Men jag måste väl säga Rick Riordans "The Blood Of Olympus" för att inte svika min älskade favoritförfattare. Dock började jag läsa en extremt bra bokserie när jag var i Spanien i somras av Marissa Meyer. Det är återskapning av klassiska sagor som utspelar sig i framtiden där Cinder (Askungen) som den första berättelsen handlar om är en cyborg, en blandning av en människa och maskin.

 

Jag har svårt att fastna för nya band och artister och i år har inte varit något undantag. Jag har mestadels hållit mig till samma musik som jag brukar lyssna på, och därför var det jätteroligt att 5 Seconds Of Summer gav ut sitt första riktiga album i juni. Men jag har faktiskt klickat mig runt lite mer på youtube än vad jag vanligtvis gör. Några av de som jag har på replay väldigt ofta numera är till exempel Panic! At The Disco, Blitz Kids och Fall Out Boy.

 

Gå på konsert med All Time Low, 5 Seconds of Summer och One Direction. Och självklart också ögonblicket då jag fick krama om alla medlemmar i det förstnämnda bandet.

 

Tjejerna från humaniora som jag umgicks med från morgon till kväll varenda dag i Italien, de som fick mig att skratta tills min mage värkte och tårarna rann, de som bidrog till att resan blev så otroligt lyckad som den faktiskt blev. Jag tänker även ägna några tankar och ord till alla de roliga, skumma och galna naturare som jag har fått umgås med i år. Att som ensam humanist sitta och lyssna när de gapskrattar åt friktion var till en början skrämmande (ni kan ju tänka er själva) men nu tror jag att de accepterar mig för det mesta, så länge jag inte försöker dra för många latinskämt bara.

 

 

Om studentflaket räknas så är mitt svar utan tvekan det. Att få vara omgiven bland sina älskade vänner och hoppa, gråta, skratta, kramas och skrika i kör tillsammans. När alla känslor man byggt upp under tre år äntligen får släppas fria. Det finns inte mycket som slår det. 

 

Annars var Halloweenfesten jag var på tillsammans med en hel drös av naturare extremt rolig också. Vi hoppade studsmatta i mörkret, jag försökte dansa macarena, Emelie kokade makaroner, vi satt ute på altanen i kvällskylan medan några skickade runt en gitarr mellan sig och sjöng och jag tvingades ett flertal gånger att lägga mig ner på golvet för att jag skrattade så mycket. 

Jag skulle nog säga februari. Det tror jag faktiskt att det var. Eller mars. Men februari var nog bäst. Då fick jag nämligen träffa och gå på konsert med All Time Low, Skade åkte till XL-galan, jag hade världens bästa sportlov och jag var helt enkelt så lycklig. Är det sorgligt att inse att tio månader till av året passerade utan att jag blev gladare än jag var då? Det gick visserligen uppåt i november och december men jag nådde nog aldrig riktigt den där tidigare toppen.

 

Dr. Denimjeans, converse och blommiga linnen med ett klänningsavbrott på sommaren som sedan fortsatte att hålla i sig även under de kyligare månaderna då jag återupptäckte min kärlek till strumpbyxor.

 

Mina vänner. Det är de som får mitt liv att gå runt. Detta år har jag verkligen dem att tacka mer än någonsin.

 

Personer som jag tycker om men som inte har varit tillräckligt nära mig. I olika länder, olika städer eller helt enkelt bara inte vid min sida. Och såklart min sötaste Busen som numera skuttar bland molnen i himlen.

 

Det finns nästan alltid något som kan göra saker och ting bättre. Man kan skylla på otur, man kan skylla på sig själv eller på andra att det inte gick som man hade tänkt eller hoppats. Men det blir sällan någon förbättring av att man ständigt tänker på det viset, om man hakar upp sig vid att hitta något eller någon att lägga skulden på. Ibland är det därför bättre att koncentrera sig på det man faktiskt har och vara så pass lycklig som det i den mån går. Nog för att jag skulle vilja vara alldeles själaglad jämnt och ständigt får man ibland se det som en vinst att det helt enkelt bara var en "bra dag". Detta är nämligen något jag har försökt intala mig själv det här året.

 

Att skapa nya minnen med alla mina ovärderliga vänner som jag vet kommer finnas med mig vart jag eller de än tar vägen. Och såklart alla mina inplanerade konserter. 5 Seconds of Summer i maj, One Direction i juni och All Time Low på Bråvalla. Det kommer bli grymt. Hur resten av 2015 kommer bli, det återstår att se.