Tankar i mörkret
Det här är en sådan natt som aldrig tycks ta slut. När mörkret nästan kväver en och trots att man försöker blunda med grusiga ögon vägrar ändå sömnen att komma. Egentligen är jag trött. Helt slut är jag. I huvudet. Men hjärtat slår för snabbt, andetagen ökar till en takt som kan kännas igen vid panik och jag vrider och vänder på mig i misslyckade försök att stilla den rivande ångesten i bröstet.
Jag har aldrig vetat vad jag vill med mitt liv. Jo en gång i tiden ville jag bli vetrinär men den önskan försvann snabbt när jag insåg att det innebar att jag någon gång skulle bli tvungen att avliva ett djur. Det klarade jag inte av. Vill varken behöva se sorgen i människornas ögon eller smärtan och oförståelsen i djurens. Jag önskar att jag sedan dess hade fyllts av nya drömmar, ambitioner, en vilja att bli något specifikt. Något man kan betitla för att tillfredsställa den ständigt frågvisa omgivningen. Något man stolt kan stå upp för och med en stark tro på sig själv förkunna hur man ämnar att forma sin framtid. Tyvärr saknas det helt enkelt i mig.
Det enda jag vet är att jag vill påverka människor som individer. Lämna ett positivt spår i deras minnen. Kanske skänka dem några väl valda eller helt spontana ord som kommer hjälpa dem för resten av deras liv eller bara dela med mig av en känsla av trygghet. Det är något jag lever efter i vardagen och innerligt hoppas att jag någon gång har lyckats med men vart ska man söka sig om man värnar om att få införliva det även i sitt yrkesliv?
Om jag ens klarar av något sådant med min stammande röst och virriga gester, mina svårigheter att uttrycka mig tydligt och min osäkra natur är dessutom en annan fråga som väcks till liv i samband med detta. En fråga jag egentligen i vanliga fall är beredd att diskutera men just i natt mest känner för att svara ett tvärt nej på. För tillfället är jag är bra på att tvivla, fantastisk på negativt tänkande och utomordentlig på att förminska mig själv.
Så hej på dig välbekanta Magont. Du och Ångest går ju såklart hand i hand som vanligt. Det var ovanligt länge sedan sist men det är väl på tiden att vi återbekantar oss igen, jag har nämligen en känsla av att vi kommer stöta på varandra mycket under den närmaste tiden.
