Let's freeze this moment

Jag vet att jag skriver det i nästan varje inlägg men det förvånar mig lika mycket varje gång, herregud vad tiden går snabbt. Jag kan inte greppa att det redan är juni. Vart tog de senaste sex månaderna vägen? 

 

För snart ett år sedan stod jag inne på Vasa och kramade ur vatten från mina genomblöta kläder efter det traditionella vattenkriget mot de andra studenterna och försökte desperat torka håret så gott jag kunde innan jag sprang iväg på intervju för Épi. Jag var så otroligt nervös och de första veckorna inbillade jag mig att jag bara gjorde fel på fel. Efter tolv månader är jag nu här med ett café som känns lite som ett extrahem, otroligt mycket större självförtroende och mer beröm i bagaget än jag alltid kan ta emot. Att det är min sista vecka hos dem innan vi stänger igen och både ägarna och jag tar ett nytt steg i livet känns självklart väldigt sorgligt och även en aning läskigt eftersom det här trots allt har varit min trygghet i ett år nu men samtidigt tror jag precis som dem att jag är redo för att se vad mer världen har att erbjuda.